Innan en operation var det lätt att måla upp en bild inför framtiden som lycklig och smal. Någon slags dans på rosor. Det skulle vara värt allt elände bara jag fick vara smal. För då skulle jag känna mig bra och tillräcklig. Jag fick höra om saker som skulle kunna hända och saker jag behövde vara medveten om. Men det kretsade mest kring vad som kunde hända med min kropp. Komplikationer med tarmar, problem med dumping och blodsocker osv. Och ja, visst, det är viktigt att vara medveten om dessa saker. Gällande det är jag nog hyfsat lyckligt lottad. Jag dumpar ibland, mår riktigt dåligt i en timme tills det går över. Jag har klarat mig från andra problem med magen. Att ständigt behöva planera sina måltider och äta i princip på pricken var tredje timme är jag numera van vid så det är inget större bekymmer. Troligen jobbigare för de runt omkring mig. MEN, något det inte pratats så mycket om, vilket jag tycker är minst lika viktigt, är hur påfrestande gastric, eller snabb viktnedgång är för psyket.
Den psykiska omvandlingen
Innan operationen är det stor vikt vid ditt BMI. Det är ju självklart, men det gör något med ens "mindset" när man börjar diskutera sin övervikt på ett helt annat sätt än tidigare. Man ska vägas och mätas och allt dokumenteras. Där och då kliver man in i gastric-världen. Sedan blir vågen en stor del av ens liv. Den kanske har varit det innan men oftast då i sin egen tanke och stannat där. Att ta det till nästa steg att öppet väga sig, att visa upp sin kropp och prata om den med främmande människor, det var åtminstone för mig obehagligt. Kroppen blir mer "den" än "jag", vilket blir en motsättning som glider sig längre och längre ifrån varandra ju mer tiden går. Min kropp har blivit mitt projekt som jag testar på olika sätt. Jag lyssnar inte lika mycket på den längre heller utan jag lyssnar mer till vad min hjärna vill. Såklart är det inte bra i alla lägen. Jag glömmer att vila när jag behöver för att jag glömmer att lyssna på kroppens signaler. Det är du och jag, och jag bestämmer över dig. Tidigare var det inte så. Jag har tagit tillbaka kontrollen eftersom att jag kan. Men vad kommer att hända till slut? Jag behöver hitta tillbaka till ett samarbete igen där vi ger och tar för bästa mående och resultat. Men just nu vet jag inte riktigt hur. Viktminskningen har gjort saker med mitt huvud som jag har svårt att styra. Jag jobbar på det, för jag vet om problemet. Men min vilja just nu att nå i mitt slutmål är starkare än de signaler min kropp sänder till mig.
Aningen besatt
När kilona började rasa kom kickarna. Varje kilo gav en boost att kämpa vidare eftersom jag hade en lång väg att gå. Jag kände hur kläderna började sitta lösare och hur jag fick lite mer ork för varje vecka som gick. Självklart blev jag glad. Jag fotade mig regelbundet för att kunna se skillnad på bilderna. Jag mätte omfång över hela kroppen och skrev ner och såklart vägde jag mig dagligen, vilket jag fortfarande gör Det blev ett konstant skikt över hjärnan med fokus på min vikt och all planering nästan kretsade kring den. Det är ju inget som syns utåt och eftersom det är något positivt i att vara smal så är det heller ingen som protesterar när man tappar kilo efter kilo. Många tycks även tro att en gastric by-pass per automatik leder till viktnedgång så det är inte många som vet vilket enormt slit som egentligen ligger bakom. Emellanåt kommer kommentarer om att jag har gått ner i vikt och de kommentarerna kan vara som att hälla bensin över eld. Viljan att gå ner mer i vikt ökar och jag tränar ännu hårdare. Jag kan spela om kommentaren i huvudet flera gånger för att försöka ta in den och avgöra om det är sant eller inte. För jag håller ju inte med. Samtidigt så tror jag inte att mina närmaste vänner skulle ljuga för mig så det blir väldigt komplext. Alla dessa tankar som snurrar kring vikt, kost och motion är ju sunda i normal nivå. Men jag tror att det är svårt att hålla det på en normal nivå när man tappar mycket vikt på så kort tid för att belöningssystemet blir överbelastat. Jag önskar ingen annan alla dessa tankar för det är oerhört jobbigt. Jag vill inte ha dom. Jag vill kunna var nöjd med den prestationen jag har åstadkommit för jag vet att jag har gjort det bra. Jag vet det, men jag känner det inte, och det är en stor skillnad.
Skulle jag ha gjort annorlunda?
Jag kan inte tala för alla och jag vet inte om någon är mig lik, men jag tror det. Jag hade inte önskat min operation ogjord idag. Jag är otrolig glad över att jag gjorde den. MEN, jag hade önskat mer stöd kring den psykiska omvandlingen som sker. Att någon skulle ha frågat mig vilken syn jag har på min vikt och kropp. Jag borde tycka och tänka så mycket annorlunda än vad jag gör, och jag skulle önska att hetsen kring vikten försvann. Jag hade velat vara förberedd på kaloriräkning, missnöje och stress. Jag känner mer stress över min vikt nu än för 50 kg sen. Jag förstår ju att det inte är rimligt men jag kan inte rå över det och jag vet inte hur jag ska ta mig ur det. Mina första mål är redan klara och nu jobbar jag mot mitt nästa jag har skapat, få se hur det känns när jag kommit dit. Skulle jag kunna bli nöjd, jag tror inte det, men jag vill. Jag vill känna mig lugn, och nöjd helt enkelt. Min förhoppning är att genom mitt skrivande kunna reda ut saker med mig själv, skälla ut mig själv och få mig att ta in allt någon gång. Att jag är bra, jag har gjort det bra, faktiskt väldigt bra. MEN...
Lägg till kommentar
Kommentarer