Iden med bloggen från början var att skriva om min viktresa och hälsa vilket i sig ju är viktiga element i livet. Jag gled visserligen in på den psykiska omställningen som sker efter en gastric men hade från början inte tänkt att skriva om psykisk (o)hälsa. Jag har ändrat mig. För mig speglar den psykiska hälsan den övriga hälsan mer än vad som sägs eller pratas om. Jag är ingen läkare eller utbildad inom ämnet så jag kan endast tala utifrån egna erfarenheter och reflektioner. Dock har jag lärt mig att min viktnedgång och min övriga hälsa i stort sett styrs av hur jag mår psykiskt likväl som min psykiska hälsa påverkas av hur väl jag tar hand om min hälsa. Det går alltså inte att utesluta någon av kategorierna för att fundera över sin hälsa. Under många år i mitt liv har jag inte haft balans mellan kropp och huvud vilket har gjort det svårt för mig. Jag har en diagnos som gör att jag får kämpa lite extra för den psykiska balansen men jag har börjat hitta mina verktyg. Vad jag behöver för att må bra. Och det är olika för alla, man måste prova sig fram. 

Jag är till största delen tacksam men kan bli så oerhört trött på mig själv. Det ska ständigt tänkas på mat och ständigt planeras med måltider. Jag måste strukturera upp hela min dag utefter att jag ska kunna äta då jag behöver. Frukost, lunch mellanmål, middag och kvällsmål. Det går inte att rubba på, om jag inte vill må dåligt. Utöver det måste jag då planer in den tiden jag ska motionera så att den överensstämmer med tiden maten ligger i magen. Jag kan inte träna precis före eller efter jag ätit. Så när jag har min planerad tid avsatt för måltider och motion så ska jag hinna med allt annat där emellan. Lätt att låta bitter, jag vill inte vara bitter och det är jag nog inte, men ibland så suckar jag åt mig själv. Troligen suckar många andra åt mig också. Jag kanske upplevs som en trotsig liten barnrumpa som kräver min avsatta tid.

En kryssning till Finland är alltid trevligt och till trevligheterna hör den obligatoriska buffen. Jag kände innan att det kan vara bortkastade pengar för en gastric som inte äter så mycket men upplevelsen är ju den samma. Vi hade valt den sena buffen vid 19:30 så redan där var min mat-klocka lite skev. Men jag hade ändå strukturerat upp dagen med lunch och mellanmål så jag kände mig lugn. När det var vår tur att ta mat så fokuserade jag på kött, fisk och grönsaker, precis som hemma. Dock blev det ju en fullstor tallrik och inte en assiett jag brukar äta på. Jag tyckte att jag skötte mitt tallrik hyfsat bra trots det sug man får av allt det goda man möter. 

I all stress jag upplever kring min vikt så är det klokt att landa och fundera över de saker som faktiskt har blivit bättre. Och det är många saker som har gjort stor skillnad för mitt sätt att leva. Jag har nog glömt bort en del av de besvär jag hade som överviktig så då ser jag inte vissa vinster men den största vinsten av de alla är ju hur användbar min kropp har blivit. Vad jag faktiskt kan göra idag som jag inte kunde förut, fast jag ville. Jag har alltid tycket om att säga ja till saker, vilja våga prova saker. Men jag har inte vågat. Saker som en normalviktig person inte ens har i sitt tankesätt. Att inte kunna åka den karusell man vill, att inte kunna gå den sträckan man vill, att inte vilja gå på bio för att det är trångt i stolarna. Likaså på en buss eller tåg. Överallt där man kan tänkas behöva sitta blir ett hinder eftersom man inte vet om sätet är tillräckligt brett.

Innan en operation var det lätt att måla upp en bild inför framtiden som lycklig och smal. Någon slags dans på rosor. Det skulle vara värt allt elände bara jag fick vara smal. För då skulle jag känna mig bra och tillräcklig. Jag fick höra om saker som skulle kunna hända och saker jag behövde vara medveten om. Men det kretsade mest kring vad som kunde hända med min kropp. Komplikationer med tarmar, problem med dumping och blodsocker osv. Och ja, visst, det är viktigt att vara medveten om dessa saker. Gällande det är jag nog hyfsat lyckligt lottad. Jag dumpar ibland, mår riktigt dåligt i en timme tills det går över. Jag har klarat mig från andra problem med magen. Att ständigt behöva planera sina måltider och äta i princip på pricken var tredje timme är jag numera van vid så det är inget större bekymmer. Troligen jobbigare för de runt omkring mig. MEN, något det inte pratats så mycket om, vilket jag tycker är minst lika viktigt, är hur påfrestande gastric, eller snabb viktnedgång är för psyket. 

När ett år har gått efter operationen önskas en uppföljning på bariatriska mottagningen. Jag åkte dit och de kollade vikten, mätte magen och pratade kring hur livet var i allmänhet. De sa då till mig att jag hade uppnått den viktnedgång som var den typiska för min ursprungsvikt  statistiskt sett. Men jag kände mig inte klar alls, jag var ju bara halvvägs från mitt hopplösa mål. Jag hade ett samtal med dietisten kring detta och hon sa till mig att det var svårt att säga hur min vikt skulle se ut framåt. Eventuellt fick jag finna mig i att ha gått ner den procent jag hade utifall det var vad min kropp var nöjd med. Jag var inte nöjd. Raka motsatsen. Jag fick panik av det hon sa. Därför ville jag visa för mig själv att jag inte var som de förväntade mig att vara. Så jag ökade takten. 

Dagarna rullade på till slut och måendet blev också bättre med tiden. Att äta var tredje timme började sjunka in i rutinerna såsom planerandet kring matlagningen och handlandet. Verkligheten började komma ikapp och jag började inse vad jag egentligen hade gett mig in på. Emellanåt kom tankarna som jag tror att alla gastric-opererade någon gång har haft. En känsla av ånger och rädsla. När jag började inse att den verkligheten var något som skulle bestå resten av mitt liv. Det var ingen tillfällig metod som jag kunde avbryta om det började bli för jobbigt. Detta är för alltid. Men de tankarna varvades med känslorna som kom när jag började tappa vikt. När jag började känna hur kroppen förändrades till något bättre. När jag kände hur jag började orka mer, hur jag kunde utmana mig själv. Jag såg att det jag hade gett mig in på gav resultat.

Jag var mör och skör när jag vaknade upp med min nya mage. Jag hade redan planerat med skjuts hem dagen efter operation men fick planera om då jag inte klarade att äta något och jag mådde illa. Dock hade jag inte så ont i magen som jag hade förväntat mig men jag ville ändå bara ligga i sängen. Två dagar senare fick jag åka hem och det var en besvärlig resa hem i bilen. Först var jag tvungen att hämta ut en mängd tillskott på apoteket som jag numera måste äta och det kände jag inte för att göra då. Kvinnan i kassan frågade vänligt om jag klarade av att stå upp medan hon hämtade det jag behövde så troligen såg jag ut som aska i ansiktet. Väl uthämtat väntade 2 långa timmar i bilen med en mage som kurrade och ett illamående som inte ville ge med sig. Väl hemma väntade tack och lov min mor som kom att stanna hos mig den första veckan. 

Efter flera månaders väntan ringde telefonen. När jag svarade presenterade sig en trevlig kvinna i andra änden. Hon berättade att hon hade ett operationsdatum att erbjuda mig om jag fortfarande var intresserad. Jag minns att jag blev kall som is. Självklart sa jag. Till min förvåning var det rätt så snart så jag blev samtidigt stressad eftersom jag visste med mig att jag ville ha tid för att förbereda mig mentalt inför både pulverdieten och operationen. Dock hade jag ju väntat så länge på denna dag så jag tackade henne så mycket och satt kvar på stolen med en mängd tankar i huvudet. Nästa dag började jag räkna på hur mycket pulver jag behövde beställa hem och vilka smaker jag ville ha. Som tur var hade jag tidigare provat många av de olika märken och smaker som erbjuds idag så jag var rätt säker på vad jag trodde att jag skulle klara att äta i en månad. Det blev mest jordgubb, banan och choklad.