Allt kretsar kring mat

Jag är till största delen tacksam men kan bli så oerhört trött på mig själv. Det ska ständigt tänkas på mat och ständigt planeras med måltider. Jag måste strukturera upp hela min dag utefter att jag ska kunna äta då jag behöver. Frukost, lunch mellanmål, middag och kvällsmål. Det går inte att rubba på, om jag inte vill må dåligt. Utöver det måste jag då planer in den tiden jag ska motionera så att den överensstämmer med tiden maten ligger i magen. Jag kan inte träna precis före eller efter jag ätit. Så när jag har min planerad tid avsatt för måltider och motion så ska jag hinna med allt annat där emellan. Lätt att låta bitter, jag vill inte vara bitter och det är jag nog inte, men ibland så suckar jag åt mig själv. Troligen suckar många andra åt mig också. Jag kanske upplevs som en trotsig liten barnrumpa som kräver min avsatta tid.

Vi ska på min mors födelsedagskalas till helgen och till och med där fick min gastric styra. Kl 14 ska vi vara där för då hinner  jag äta min lunch innan  kl 12 och sedan hinna hem igen för middagen kl 18. Mellis får jag äta där. Det känns inte bra att alla andra ska behöva anpassa sig efter mig och en sådan löjlig sak som att jag behöver äta en viss tid. Sedan är jag dessutom väldigt tråkig att bjuda eftersom jag nästintill inte äter det som bjuds på. I detta fall tårta, och jag kommer att äta två skedar, annars dumpar jag. Troligen känns inte det särskilt kul för den som bjuder. 

Jag har förstående människor omkring mig men jag märker ju ändå att det är påfrestande med min så kallade planering. För den som ska åka bort med mig så blir det jobbigt att höra tjat om mat eftersom det kommer akut, och det är ju såklart svårt att förstå hur det känns om man själv inte är där. Men jag hoppas alla står ut med mig för jag vill inte vara dryg, jag har bara inget val. Jag vet inte om det alltid kommer att vara så strikt som det är nu. Ibland längtar jag tillbaka till flexibilitet och känslan av att inte bry sig så mycket, men då försöker jag tänka på hur min kropp mådde i övrig och då är det ändå värt det. Alla dagar i veckan. Livet blev så mycket lättare som lättare och mitt stora arbete nu ligger att fortsätta hålla mig där, minst.