I all stress jag upplever kring min vikt så är det klokt att landa och fundera över de saker som faktiskt har blivit bättre. Och det är många saker som har gjort stor skillnad för mitt sätt att leva. Jag har nog glömt bort en del av de besvär jag hade som överviktig så då ser jag inte vissa vinster men den största vinsten av de alla är ju hur användbar min kropp har blivit. Vad jag faktiskt kan göra idag som jag inte kunde förut, fast jag ville. Jag har alltid tycket om att säga ja till saker, vilja våga prova saker. Men jag har inte vågat. Saker som en normalviktig person inte ens har i sitt tankesätt. Att inte kunna åka den karusell man vill, att inte kunna gå den sträckan man vill, att inte vilja gå på bio för att det är trångt i stolarna. Likaså på en buss eller tåg. Överallt där man kan tänkas behöva sitta blir ett hinder eftersom man inte vet om sätet är tillräckligt brett.
Jag har nyligen åkt tåg (första gången sedan operation) och min första tanke när jag satte mig var att det måste ha varit en ny vagn eftersom det var så rymliga säten. En minut senare slog det mig att det var ju jag som hade blivit mindre. Det kändes så lyxigt på något sätt, så fritt. Obeskrivligt. Jag kunde sitta på ett tåg helt plötslig utan att känna mig instängd. Jag upptäckte även hur smidigt det gick att gå mellan vagnarna. Jag stötte inte i varje säte jag passerade eller kände mig inklämd. Det är en småsak som blev en stor sak. För stunden kände jag mig bara så lätt och jag blev så glad över den känslan.
Trappor har varit ett stort projekt lika som backar. När vi har planerat att åka någonstans har jag gruvat mig länge inför det om jag vetat av att det skulle finnas trappor eller backar att gå i. För jag visste hur andfådd jag skulle bli och hur ont jag skulle få. Idag kliver jag in i den utmaningen med glädje då jag tycker att backar (uppför) är bland det bästa som finns eftersom jag klarar av dom idag. Jag ska inte säga att jag klarar vad som helst men de jag har stött på hittills har bara känts som en positiv utmaning eftersom jag inte ens märkt av den fysiska ansträngning som jag tidigare kämpa så hårt med.
Mina älskade promenader! Den bästa stunden på dagen är när jag får ta på mig springskorna och bege mig ut i spåret. Allrahelst nu när vädret är fantastiskt och det är grönt överallt. Jag kan känna njutningen av att gå och bara gå. Jag orkar gå både uppför och nerför. Det gjorde jag inte förut, då var promenaderna endast ett måste. Nu är det något jag behöver och längtar efter. Jag känner mig mycket starkare och piggare när jag går och jag är tacksam över det.
Synen på mat har förändrats och sötsuget minskats drastiskt. Från att ha kunnat äta en chokladkaka (100g) till att bli nöjd på en bit känns bra. Från godispåsen behöver jag inte ens ta någon längre. Den mat jag äter är så mycket godare (eller i vissa fall hemskare) men jag känner mig nöjd på min lilla köttbit och några grönsaker. Jag behöver inte trycka mat bra för att det finns. Det är inget problem att säga "nej tack". Jag har dock märkt att människor omkring mig har lättare att acceptera de gånger jag inte vill bli bjuden på en fikabit efter operationen än innan. På något sätt har man tidigare behövt förklara sig varför man inte velat ha, men numera vet andra att jag äter annorlunda och accepterar det till skillnad mot om man "bara bantar".
Jag längtar efter att åka karusell för nu vet jag att jag får plats i vagnen. Jag är barnsligt galen i bergochdalbanor och har visserligen åkt dom men det har varit trångt och inte känts bra eller säkert. Jag har länge längtat tillbaka till känslan av att kunna kliva i vilken vagn som helst utan att känna sig generad över sin storlek när de ska fästa byglarna kring ens kropp. Jag har inbillat mig (eller om det varit så) blickar i nacken över att denna kropp ska få plats och jag har känt mig så dum.
Lägg till kommentar
Kommentarer