Psykisk ohälsa del 2

Att känna den känslan av konstant trötthet, eller  en oförklarlig sorg kan vara frustrerande och kanske läskigt när man inte förstår sig på den. För mig tog det många år innan jag verkligen förstod vad som hände inom mig. Det var så stängt och slutet då, det ämnet, psykisk ohälsa. Idag är det inte det längre, vilket är otroligt bra. Men ändå vet jag att det är många som bär på tunga känslor utan att vilja berätta. Kanske på grund av skam, eller för att man inte vill erkänna för sig själv att det kanske är så. Man får vara ledsen utan anledning men ändå kan man känna sig ifrågasatt och då kanske det inte är så konstigt att man hellre håller sina känslor och sitt mående inom sig själv. Varför är det så komplicerat när själen blir sjuk men inte kroppen?

Om du vaknar en morgon inte inta kan ta dig ur sängen på grund av att ryggen gör ont eller att benet värker så är det inget konstigt att kontakta läkare, och heller oftast inget du skäms över att berätta för familjen. Ett ryggskott eller ett brutet ben ter sig helt naturligt någon gång under livet och är relativt enkelt åtgärdat, samt socialt accepterat. Dock om du vaknar en morgon men inte kan ge en förklaring till varför du inte kan ta dig ur sängen, då blir det ett problem. Vad säger man när man ska sjukanmäla sig? Vad säger man till kompisen man kanske skulle träffa senare idag? Hur säger man bara, nej, jag mår inte bra? Jag har inte hört någon säga att den är sjuk då den mår psykiskt dåligt, men det är ju precis vad det är. Man är sjuk. Spelar det någon roll att det inte syns? Och det kan dessutom vara mycket svårare att förklara symtomen man har, när man är i det läget. Att förklarar ett tomrum, som att förklara något som inte finns, hur det ser ut?

Dock har vi turen numera att det finns bra hjälp att få även för att vara sjuk på ett sätt som inte syns. Det jobbiga är att det kan vara betydligt svårare att söka den hjälpen när man är sjuk, för man orkar inte, och man kanske heller inte orkar bry sig, eller tror att det kan bli bättre. Därför vore det så bra om denna skam eller det nedlåtande synsättet mot psykisk ohälsa bara kunde försvinna så det kunde få kännas som en självklarhet att ringa till läkaren och säga att man inte mår bra i själen och det vore en självklarhet att få en snabb hjälp utan att bli ifrågasatt. Men många personer som arbetar inom vården är bra på att ställa rätt frågor och inte ställa frågor i onödan för att sedan på olika sätt försöka hitta rätt väg mot bättre mående igen. 

Kanske behöver man lite tur att träffa rätt personer för vägen kan vara eller bli lång och krokig, eller så blir det mot det bättre omgående du sökt hjälp. Det viktigaste är att inte skämmas, att våga berätta för någon, att låta sig ta emot hjälp från något håll. Och vara stolt över sig själv när man gjort det. Det kommer en bättre vardag!

"Jag visste inte vad jag var eller vem jag var, bara som ett stort levande frågetecken. Och ingen att fråga. I efterhand tänker jag att jag måste ha känt mig otrolig ensam, men det minns jag inte. Det är underligt att ingen någonsin frågade mig hur jag mådde, jag måste ha varit bra på att dölja min insida utåt. " (Tidigare privata anteckningar)